ulle69

I kursen jag går Palliativ vård och omsorg har vi en uppgift där vi ska berätta hur vi vill ha det kring vår död, vården innan och efter. Det var en känslomässigt tung uppgift men nyttig. Så detta blev mitt resultat. 

Mina tankar om mitt döende och död

Jag är inte rädd för själva döendet, utan det jag är rädd för är att inte få finnas till och vara med mina barn och att kanske inte få uppleva mina barnbarn. Nu är jag inte drabbad av någon sjukdom men tankarna finns där, det kan hända mig, för det har hänt andra. Därför måste man ta vara på livet här och nu.. inte skjuta upp till morgondagen det man kan göra idag. Lev livet som om alla dagar var den sista

Om det nu skulle va så att jag drabbas av en obotlig sjukdom, så vill jag bli vårdad i hemmet med all tänkbar hjälp från kommun och landsting. Jag vill få så mycket information som möjligt ang min sjukdom, så jag vet vad som kommer att ske med mig och min kropp. Mina anhöriga ska kunna hjälpa till med det dom vill, kan, och orkar. Jag vill ha liv och rörelse omkring mig, absolut inte tyst det är jag inte van vid. jag vill vara med så mycket jag kan och orkar, inte stängas in i något rum för mig själv.Jag vill att mina barn om dom fortfarande bor hemma ska våga ta hem sina kompisar och försöka leva sitt liv så "normalt" de kan..Jag vill att mina vänner ska kunna komma och hälsa på utan att känna tvång. Att kaffe pannan alltid står på att det finns fika bröd i frysen så det finns något  att bjuda på när någon kommer, för det har jag alltid gjort och så vill jag att det ska vara även om jag är sjuk. Blir det för jobbigt för mina anhöriga att ha mig hemma, och det är inget dom ska vara oroliga för att säga. Jag klandrar ingen för det, då vill jag vara på ett hospice, där mina nära och kära kan komma och gå som dom vill. Jag vill inte ha någon smärta och vill inte ha nå återupplivande åtgärder, är jag död så är jag. Den dag jag somnar in så vill jag ha mina nära med mig, jag vill att det tänds ljus och att ett fönster öppnas så min själ kan flyga vidare,och vaka över mina kära. Jag tror nämligen att själen lever vidare ett tag för att kunna finnas i närheten och trösta sina nära och kära.därför passar denna dikt i min dödsannons.

 

Snälla gråt inte vid min grav, det som var jag finns inte där, jag har gett mig av.

Min kropp var så sjuk, mitt huvud så tungt, Nu vilar den i den eviga vilan så lugnt.

Men misströsta inte för allt som var jag, finns fortfarande med dig i minnet var dag.

När du vaknar finns jag där, doften av ditt morgonkaffe jag är.

Jag är vinden som leker i ditt hår Jag är den som väcker våren år efter år.

Jag är omtanken som håller dig varm, Jag är hjärtat som slår i din barm.

Jag är fåglarna som cirklar över vår stuga, Jag är surret från utedassets fluga.

Jag är maskrosorna som envist växer i din rabatt, Jag finns i barnens ögon, i deras bus och skratt.

Jag lever kvar i bruset från ölets skum, Jag är den som viskar tjoller när du varit dum.

Jag finns i det nyrökta fläskets smak av salt, Jag finns i luften, ja överallt.

Jag har inte lämnat dig, det får du inte tro, det är bara min kropp som äntligen fått ro.

Så snälla gråt inte mer för mig, Ty jag finns här alltid och vakar över dig!

När jag är död så vill jag att de organ som går att använda tas och ges till någon som behöver det mer än jag.Vill någon av mina anhöriga vara med och tvätta och klä mig så ska de få göra det, annars får personalen sköta det. Jag vill bli klädd i mina egna kläder något som jag är van att använda inte något nytt konstigt utan något som är jag. Jag vill ha en så enkel kista som möjligt, eftersom jag vill kremeras ska den inte kostas på. kist dekorationen skulle jag vilja att den innehöll rosor och fresia det är blommor jag tycker om. Sen vill jag inte att det kostas på en massa blommor kring kistan det är bättre att det sätts in pengar till någon fond, beroende på min ålder när jag dör så skulle jag vilja detta, om jag fortfarande har barn i ung ålder vill jag att det bildas en fond till deras förmån. annars kan pengar sättas in på den fond som passar givaren.

Själva begravningen vill jag ha i kyrkan, den ska vara kort och inte inehålla en massa tomt snack. utan fyllas med musik. Gärna Tears in heaven av Eric Clapton, och The rose av Bette Midler, sedan får mina anhöriga välja låtar som de tycker passar mig, det spelar ingen roll om det är någon som sjunger den i kyrkan eller om det spelas upp på cd skiva. Om jag har orken innan jag dör ska jag skriva ett personligt brev som ska läsas upp i kyrkan. Inget jag lovar men som jag ska försöka uppfylla.Jag vill att det ska vara fritt fram för barn att vara med om dom vill. Valfri klädsel.

Efter begravningsakten vill jag att alla träffas och får något gott i sig, det ska fixas av någon utomstående så det inte blir någon press på anhöriga att fixa till det. Dom ska få ta det lungt denna dag och minnas mig, inte minnas hur jobbigt det va att få till det för gästerna. Jag vill att det ska vara en dag som det pratas en massa om mig, skrattas åt de minnen som finns kring mig. Det får gärna spelas musik i bakgrunden.Och det ska finnas ljus på varje bord.

När jag väl är kremerad så får mina anhöriga välja hur de vill ha det, om de vill ha en gravsten eller om jag ska ligga i en minneslund, de är ju trots allt de som ska sköta gravplatsen om det blir en sådan, jag vill inte att det ska kännas betungande, därför får de välja hur de vill göra.. Jag finns som sagt överallt ändå. Och en dag möts vi igen!

Nu hoppas jag visserligen att det dröjer länge än innan detta blir aktuellt, men det känns bra att ha det nerskrivet, ändringar kommer säkert med åren men grunden finns där.